Palomas musikblogg

Detta är ett inlägg jag tänkt att skriva i ganska exakt 38 veckor. Jag övervägde nämligen att låta det bli mitt första inlägg men sen ville jag att det skulle bli HELT RÄTT så det har inte blivit av. Vet inte om det blir rätt någon gång så nu skriver jag bara. Jag har varit besatt av denna låt i snart tio års tid. Jag vet inte vad det är med den, men den bara träffar rätt in. Jag förstår att alla inte är som jag som lätt blir väldigt berörd av instrumentala låtar och älskar en go postrock-dänga som börjar försiktigt och sen ballar ur mot slutet. Men ändå. Detta är en jävla låt. Låter inleds med vad som låter som ett anrop mellan en rymdfärja och jorden. "Columbia Houston, UHF comm check" säger de bland annat så det är inte helt konstigt att det varit min headcanon . För nåt år sen googlade jag lite på det dock, och det visar sig att det stämmer. Det är nån slags kommandocentral som pratar med en Rick Husband. Ett litet tag senare är han och hela hans besättning på totalt sju ...

Rätt ofta fastnar jag i perioder när jag mest lyssnar på sånt som låter såhär. Timecop1983, Mitch Murder, Kavinsky, Lucy in disguise. Allt som känns neonljus och retrotvspel. Det är svinbra när man vill ha nåt i bakgrunden medan man typ jobbar men jag uppskattar det också väldigt mycket när man är på väg nånstans. Tänk att du åker tunnelbana, tåg, buss, bil och blickar ut över nåt landskap och lyssnar på detta. Det tar dig liksom lite längre bortom horisonten. Det är jävligt mysigt. https://open.spotify.com/playlist/2escvsOChTQnYTtFqcnoZi?si=d5dc8bbeffe14b11

Norsk punk! Kul kul! Såg dem live i slutet på förra året och det var så jävla bra drag. Jag var rätt överraskad av dem, hade som inte kollat upp dem ordentligt innan. Och sen bara röjde de sönder alla oss i publiken och sen dess är jag kär i dem (men mest sångerskan). Är så himla sugen på att se dem igen så jag övervägde att åka till Norge nu i höst för att göra det men sen insåg jag att det skulle bli så jävla dyrt och att ingen riktigt var sugen på att göra mig sällskap. Så det får vänta tills de pallrar sig till Sverige igen. Men men, fram tills dess får jag tipsa om detta guldkorn.

Vitalic är för mig JÄTTEMYCKET 2010 till 2012 ungefär. Lyssnade (och dansade) svinmycket till honom då. Älskar också satan ur The Bloody Beetroots remix av Second Lives. Sen har jag inte hängt med i hans släpp i typ tio år förrän förra året när han gjorde soundtracket till filmen Disco Boy. Jag har fortfarande inte sett filmen, fast jag tänkt det. Jag blev lite opepp när kritiker inte sågade den, utan snarare sa att den var helt okej. Det absolut värsta betyg man kan ge en film alltså. Någon gång ska jag ta mig i kragen och se den dock. Men soundtracket. SOUNDTRACKET. Sjukt är det. Vladimir 92 är kronan på verket. I dare you att lyssna på den och inte känna att det spritter i dansmusklerna. Det liksom går inte att tänka sig att vara still till den. När jag hör den så ser jag bara rök, laser och strob framför mig.